En titt på Islington's Fringe och teaterpubar

Islington har alltid varit en teaterunderhållningstråk, även om turister och till och med många londonbor inte uppskattade det förrän det genomgick en renässans på 1970-talet. Vi är ganska långt 'off-West End' här uppe i Islington, men dess dramatiska meriter är av högsta kvalitet. Shakespeares 'Teatern' i Shoreditch är faktiskt den första dokumenterade dramatiska platsen i London, som senare fraktades över floden till Southwark för att återuppfinnas som Globe för att undvika den höga skatten på underhållningsetablissemang. Så, de teateraliska rötterna går djupt och sant här. Nordöstra London har en mycket experimentell frijust teatrad, och allt började i livets stapel i London, den offentliga krogen.

Redan hem till hundratals dramer hällda i tusentals krus av öl, var värdshusen längs Upper Street den perfekta platsen för att etablera en nybörjars industri, billigt och snabbt. För att undkomma de stora skatterna som pålagts av Westminster kunde teatern flyttas, balkarna och allt, till det slitna Southbank, eller så kunde spelarna etablera sig i en pub, som uppenbarligen var ett drickställe före allt annat, inte en uppträdande plats.

Som satte trenden, var det vanligtvis ett tyngre fokus på att dricka, vilket skulle stödja etablissementets företag bättre än pjäser, eftersom spelandet förblev en perifer aktivitet som sågs ned på av kyrkan och staten. Efter medeltiden, var dess handlingar sekulära eller rörde sig i hedniska och forna trossystem, och var därför djupt subversiva. Ändå var historiespel som skildrade de episka slagen från förr och kungars hybris i hög efterfrågan vid domstolarna. Pubarna i Islington talade ett mer tillgängligt dramatiskt språk.

Det fanns femtio pubar på Islington Upper Street under 17^t al, ett bullrigt underhållning och nattlivsdistrikt för arbetarklassen, liknande syfte (om inte helt samma klientel) som det samtida Upper Street. När värdshus öppnade sina dörrar för spelare, hjälpte det att etablera dem och bygga ett teaterdistrikt, där det tidigare bara hade varit ett rotlöst yrke för resande. Värdshusen hade redan den perfekta scenutrymmet; platta öppna gårdar med omgivande gallerier. Dessa gallerier var redan fulla av en villig och, skall vi säga, 'reagerande' publik av drinkare. Pjäserna var tvungna att vara korta och lätta att iscensätta med mycket komisk symbolik för att vinna publikens uppmärksamhet. De var ofta härledda från vanliga mytiska handlingar från antiken, angliciserade och nedskurna för scenen utan scenografi eller belysning. Det fanns inga kvinnliga skådespelare alls, de kvinnliga rollerna spelades av unga pojkar i drag.

Begränsningarna av den lilla scenen finns kvar i den moderna teaterpuben, även om denna intimitet oftare ses som en fördel att utnyttja snarare än en hindring, och självklart får kvinnor uppträda. Islingtons musikhallar blev på modet under 19^t århundradet, och njöt i en visceralt och nära koppling till föreställningen, men den tidigaste och mest prestigefyllda av dessa var Saddlers Wells som har legat på samma plats i Clerkenwell sedan 1683. Saddlers var uppenbarligen en monastisk källa av naturliga helande vattnen, men värd även en mängd musik- och dansframträdanden som var den verkliga dragningen för en välbärgad klientel. För närvarande i sin femte reinkarnation, är Saddlers Wells nu ett demokratiskt baletthus för massorna, inte eliten. Dess kranvatten är dock osannolikt att bota åkommor.

Om du tittar bortom Jack Wills och Starbucks, så är dagens Islington fullt av samma teateristiska iver som förr. Detta är teater som en lokal angelägenhet med nya och spännande namn med all omedelbarhet av scenen som startade hela scenen. Här är en närmare titt på två av N1:s mest ikoniska etablissement.

King's Head, Upper Street

Barbara Windsor kan och har setts vackla runt den historiska teatern The King's Head pub på Upper Street. Följ med henne för en drink i baren och gå sedan till scenen och den lilla 115-sitsiga auditoriet och sjunk in i King's Head Theatres fulla och varierade utbud av uppträdanden. Du kan se lite boutique teater pub opera, eller en turnerande komiker eller två nästan varje kväll i veckan. Det är väletablerat tack vare sina kungliga meriter (påstått Henry VIII:s favoritställe för att stanna till för en mjöd på väg för att träffa sin älskarinna) och sin häpnadsväckande ålder; det har funnits en pub på denna plats i fem hundra år, även om scenen har varit igång sedan 1970. I sin nuvarande skepnad, njuter den av mycket stöd och beröm från den brittiska scenens glitterati, många av vilka hade sina första gig här, inklusive Alan Rickman, Richard E. Grant och Victoria Wood.

Detta år avslutades med residenset av OperaUpClose, vilket utnyttjade den intima platsen för att förmedla kraften i operasång.

Almeida, Almeida Street

Almeida är en vattendelare för varje Londonsk skådespelarkarriär, och drar ofta till sig större namn än vad dess lilla scen skulle antyda. Denna 325-sitsiga teater genomgick en flerårig renovering de senaste åren, för att ge dess yttre och barområde en chic ansiktslyft, men viktigast av allt för att bevara dess högkvalitativa iscensättning som är synonym med namnet inom teaterkretsar.

Det intima rummet är engagerande och den fjärde väggen är definitivt låg här, eftersom skådespelarna verkar njuta av detta enkla och minimalistiska utrymme. Detta är engelsk drama i dess renaste form, trimmad av den flabbiga West End-falska glamoren.

Denna säsong ser den gritty köksvinskdramaturgen Neil LaBute ta sin tredje pjäs till Almeida som gräver i sambanden och vår förkärlek för fysisk utseende Anledningar att vara snygg.

Så, när du sippar på din öl i ett av dessa fina etablissement, vet att du dricker i en del av Londons teaterhistoria. Brädorna har trampats av en del ansedd sällskap, men en mer intim koppling kan hittas i ditt ölglas som kanske har använts av Babs själv.