London till Brighton - Den svåra vägen

De kallar det den Gröna Monstret.

Jag var inte övertygad. Utifrån vad jag hade hört, kunde det berättigat kallas ‘åskvädret’, eller något liknande, men den Gröna Monstret? Kom igen människor, gör mig en tjänst, låt oss inte göra en stor sak av en måttligt brant väg.

Men då träffade jag den. Jag blev bekant – verkligen bekant – och jag inser nu att det inte finns något annat namn den kan förtjäna än den Gröna Monstret.

Monstret jag talar om är känt av kartografer som Ditchling Beacon. Det reser sig 250 meter över havsnivå. Det är den högsta punkten i East Sussex. Vägen som slingrar sig upp för det stiger 160 meter på bara en mil. Min första skymt av det var på huvudgatan i Ditchling Village, en sömnig liten plats precis norr om Brighton. Jag hade pausat för att andas, hoistat min cykel på trottoaren och väntade på att min cykelkompis, Tom, skulle hinna ikapp.

Låt dig inte luras av ‘hinna ikapp’; han var ungefär tre sekunder bakom och hade tålmodigt tolererat min patetiska hastighet i de senaste 40 milen. Han är mycket i bättre form än jag och är mer än bara en cykelkompis – vi har känt varandra sedan födseln, förblivit bästa vänner sedan dess, och jag kunde inte föreställa mig en mer passande partner för den grymma utmaningen vi hade satt oss på denna molniga dag i juni. Vi spenderade vår barndom med att tänja på gränserna och denna trend har fortsatt in i vuxenlivet.

Och här var vår senaste gräns, precis framför våra ögon – den Gröna Monstret.

Först antog jag att det helt enkelt var en låg molnlinje. Men sedan, med stigande förtvivlan, förstod jag att det var en höjd av land. En höjd av land med en omisskännlig nyans av grönt och definitivt kopplad – om än med en hemsk lutning – till den mark jag stod på.

Ansiktet mot hopplösa odds, som jag var då, tenderar jag att krympa ihop i besegrad underkastelse och gå in i en mild form av surmulenhet. Tom, å sin sida, ler och ger sig intrepid på problemet med styrkan hos en tjur. Om han inte hade varit där för att sätta ett exempel, tror jag att jag skulle ha kravlat mig in i det närmaste trädgårdsskjul – det fanns gott om dem att välja mellan; vi var i landsbygden Sussex – och gråtit under de kommande två veckorna. Men som det var, sa han helt enkelt: “Vi behöver bara ta det i vår egen takt så kommer vi igenom det – lita på mig.”

Lättare sagt än gjort.

För att ge lite sammanhang, den årliga 54-mils  cykelturen till Brighton hade ägt rum helgen innan. Vi hade ursprungligen planerat att delta i nöjen och spel, men tyvärr råkade natten innan sammanfalla med ett pokerspel med några nära vänner, vilket resulterade i tre timmars sömn följt av en av de mest monumentala baksmällorna i mänsklighetens historia. En baksmälla du kunde sälja till vetenskapen, för att låna några ord från den stora Bill Bryson.

Så vi omplanerade, på ett vagt sätt. “Vi gör det nästa vecka istället,” sa en av oss, innan han kramade ett gatlykt och förklarade oförändrad kärlek, och det var det sista jag tänkte på det. Djupt inne visste jag att det skulle hända, men som ett tandläkarbesök, skuffade jag den kommande tillställningen tillbaka i mitt sinne och levde livet som vanligt. Tyvärr kom tiden då jag inte kunde ignorera det längre, och tre timmar innan vi skulle ge oss av, ringde jag Tom för att fråga om han var: “…typ, förberedd och så?”

“Ja, mannen! Jag har mentalt byggt upp för detta hela veckan, och jag har tränat varje dag för min triathlon också, så du vet, jag borde vara i ganska bra form för det! Hur är det med dig?”

“Jag jobbar bara på min gravskrift.”

Innan vi gav oss av var jag i ett tillstånd av nervös rastlöshet. Jag kände den klåda som jag brukade få innan jag sprang terränglopp för många år sedan, innan jag upptäckte de olika ohälsosamma laster som tilltalar tonåringar så starkt. Mitt sinne var redan fem mil nedåt på vägen, men min klumpiga kropp blev kvar för att tappa nycklar och välta saker och tappa nycklar igen och allmänt vara en fullständig skit. En allvarlig hindrande faktor var insikten att jag hade lämnat steg-för-steg-anvisningarna för rutten på jobbet, så detta betydde att jag fick skriva ut dem för hand från internet, vilket på grund av min brådskande oaktsamhet oundvikligen skulle orsaka några problem senare under dagen.

Till slut tog vi oss ut genom frontdörren, tog de obligatoriska bilderna och vände fel väg nerför gatan.

Att komma ut från Colliers Wood – min del av Londons skogar – var helt förutsägbart i sin tristess. Platsen är ett nät av asfalt, knutet med trafikljus, och det kändes mer som en flykt än en naturlig del av turen; logik snarare än uthållighet ledde vägen.

Vi var snart ute ändå, och till vår största glädje var skyltarna från förra veckans tur fortfarande på plats, som visade vägen att gå, vilket innebar att vi inte behövde falla tillbaka på mina klottrade anvisningar för stunden.

Vi var båda förundrade över hur plötsligt vi kom till förorten. Förändringen var tydligen omedelbar; gatorna var plötsligt tystare med fler träd och färre trafikljus, och de fristående husen hade karaktär, för att inte nämna rejält prissatta.

Den första backen – och det var verkligen inte mycket av en backe – kom vid ungefär nio mil, och den insprutade mig med förlamande tvivel. Fram till denna punkt hade det faktiskt inte förekommit mig att jag kanske inte var tillräckligt fit för att slutföra utmaningen, men när svetten började droppa från min näsa och mitt hjärta började accelerera in i övervarv och mina ben började skrika av rasande motvilja, blev en enda svordom den dominerande kraften i mitt sinne.

Mina bekymmer lugnades något när jag såg tillbaka på Tom, som hade ett liknande uttryck som det han hade antagit förra fredagskvällen när han blev vän med den gatlyktan – en slags dåraktig blick, förstärkt av korsade ögon och en sned ansiktsdrag, och om jag inte misstar mig en liten mängd på drift droppande saliv. I intresset av moralen, kommenterade jag inte vid den tidpunkten.

Efter en ålder, fann vi oss på toppen, fortfarande segrande placerade (eller snarare hopkrympna) på våra cyklar, som snabbt slungades över till gräset istället för den enorma fällda trädstammen, som var täckt av snidningar. Vi hade nått byn Woodmansterne, och det kändes som om vi hade vunnit det första slaget i kriget. Så jag tog en cigarett för att fira – och sedan en banan för att jämna ut saker.

* * *

Om du någonsin har undrat, kan de bästa kakorna i England – och kanske i världen – hittas i en random liten gårdsbutik som heter Fanny’s, på Markedge Lane, strax utanför byn Merstham i Surrey. Jag vill inte förolämpa kakorna genom att försöka förklara varför de var så stupande härliga; jag skulle bara vilja att du ska vara medveten om deras existens. Butiken var det enda tecknet på kommersiellt liv vi hade sett sedan vi lämnade Woodmansterne, som nu var fem mil bakom oss, och hade en så märklig blandning av sentimentalt skräp att vi inte kunde motstå frestelsen att kolla runt. Det var nästan en karikatyr av lantligt, med allt du skulle förvänta dig att hitta i en gårdsbutik, komplett med boskap, men insprängt med anomalier som rostiga cyklar (till salu), begagnade böcker och serietidningar, flaggor som hängde över grusvägar och humoristiska skyltar överallt. Det var allt mycket charmigt, på ett sjukt sätt, och definitivt ingen hemlighet, för platsen var trångt.

Efter att ha kollat på de gudomliga plattorna och suttit ner för länge, vinglade vi tillbaka till våra cyklar och fortsatte på vår glada väg. Strax efter, zoomade vi under M25, den yttersta vallgraven som omsluter den spretande metropolen London och dess stadsdelar, och svängde in på en väg som heter Gatton Bottom, vilket jag tyckte var lustigt av olika barnsliga skäl.

Det var runt denna tid – i spåren av ytterligare en grym backe – som jag började stänga av. Cyklingen hade blivit så outhärdligt svår, jag tog in min omgivning på bara den mest grundläggande nivån. Allting blev inriktad på att bara trampa, och fortsatte på detta sätt under de kommande 20 milen eller så. Jag var svagt medveten om att jag var i hjärtat av det lantliga England – cricketmatcher på välskötta gräsmattor, hästbeten, ankdammar, små kalkstenskyrkor omgivna av mossiga gravar, halmtakshyddor som drunknade i murgröna, gamla Tudorhus med mörka träbjälkar som sjönk under tidens vikt – men mitt verkliga fokus var på den sträcka av väg tre meter framåt, den sträcka av väg som när jag hade passerat skulle föra mig tre meter närmare småstenarna på Brightonstrand.

Och så var det, vi trampade och trampade och sedan trampade vi lite mer. Vi kämpade uppför backar i gångtempot, flög nedför dem i körhastighet, men alltid täckte vi mark.

Tills slutligen, efter fem timmar och 40 mil, nådde vi byn Ditchling, och jag pausade för att beskåda den gröna massan av land framför mig. Och jag tror att detta är ungefär där vi kom in.

Ord kan helt enkelt inte göra det rättvisa. Det räcker att säga att det var den svåraste saken – både på ett fysiskt och mentalt plan – som jag någonsin har utstått. Vi var tvungna att gå i vår egen takt för detta; det var det enda sättet som någon av oss kunde klara det. Så Tom, som var i bättre form, var snart ute ur sikte, och jag lämnades ensam på denna monsteriska väg, och drog snabbt tillbaka in i denna konstiga värld i mitt huvud, där ett rasande krig mellan viljestyrka och instinkt inleddes. De svepande panoramavyerna registrerades knappt, och jag visste att om jag stannade för att beundra dem skulle jag aldrig kunna komma tillbaka på cykeln. Mina ben skrek av smärta, mitt sinne var nervöst, mina axlar skakade, min kropp var ett vattenfall av svett.

Var det värt det?

Självklart var det! Churchill sa: “Om du går genom helvetet, fortsätt gå,” och han hade helt rätt, som vanligt. Strunt samma att min kropp var utmattad och att mitt sinne var en ruiner. Jag hade besegrat den Gröna Monstret – och det kändes bra.

Utsikterna var förutsägbart spektakulära – mot norr, ett enormt, sammet-grönt lapptäcke av fält, som sträcker sig in i en dimmig horisont, och på den andra sidan, sluttningarna av South Downs som viker över varandra, prickade med får – men den mest underbara saken med att vara på den högsta punkten i East Sussex, den rusande vinden som svalkade våra ömmande lemmar, var den lyckliga insikten att från där till havet skulle vara nedförsbacke, och endast nedförsbacke.

Den känsla som kom med att glida in i Brighton, se piren och havet, suga in den salta luften och höra skriken från måsarna, var en jag aldrig kommer glömma – vilket är bra, för jag kommer inte att friska upp mitt minne något snart.

*Det rekommenderas starkt av förnuftiga människor överallt att dricka något med höga proteinnivåer vid ankomsten till mållinjen i denna cykeltur. Det återställer olika saker och är viktigt på grund av några skäl som jag glömde.

Alternativt kan du hitta den närmaste baren, beställa en riktig drink, och ge dig själv och den du är med en seriös klapp på ryggen.